”Pingvinhud på ökenvarm sand. Strandsatt plattsättning som misslyckats och aldrig fått en chans att börja om. Anlägger en grund på en rörlig mark. Sista färjan har gått för dagen och bryggan gungar desperat i skymningen.
Tidtabellen reserverar sig för eventuella förseningar. Tryckvågens förödelse lämnar tomma utrymmen i orkanens öga. Höjer ljudvolymen på den plana snittytseffekten. Knivskuren till döds vinkar doften lättsamt farväl från den andra sidan”
Sår
De sydde ihop mig. Stoppade mig full av ejderdun och små snören. Häftade ihop hudflikar och plåstrade om. Plåster med ett urblekt motiv som legat en aning för länge. Klistret var nästan borta. Ramlade av efter en stund och seglade iväg i en vårkall vind. Långt bort från alla blödande sår.
Såret började läcka och vartefter tusendelarna smet iväg lossnade till slut stiften som höll ihop mig och ejderdunen fick sina efterlängtade vingar. Rymden kallade hem dem och där stod jag; tömd på blod. Svanvingarna på min rygg krökte sig för regnet och stack sina huvuden i sanden, för svaga för att flyga hem själva.
Inälsvblodet rinner ännu och har börjat förmultna. Dunstar från den jordbundna tvångströjan som skavt av huden på halsen. Rösterna som genljudit i hörselgångarna försvann i samma ögonblick som kniven blottade sin strupe. Andetagens mecka är här nu, jag kan se det. Om du lägger din hand mot bryggan här, känner du också vibrationerna i rummet. I det rummet där jag sitter och har brist på inälvor.
Ingen kommer hitta dem igen. Aldrig mer kommer de få höra hur vinden slår mot träden.
